Vi säger alla att vi älskar hästar

Ändå är hästvärlden ofta vara uppdelad i läger. Dressyr mot western, belöningsbaserat mot traditionellt, barfota mot skodd, tävlingsryttare mot fritidsryttare. Vi och dem. Men varför blir diskussionerna så laddade? Kanske för att hästar inte bara är något vi gör, de blir en del av vilka vi är. Våra vänner finns i hästvärlden, våra företag finns i hästvärlden, vår gemenskap finns i hästvärlden och vår identitet finns i hästvärlden. När någon ifrågasätter vårt sätt att träna, rida eller hålla häst kan nervsystemet tolka det som något mycket större än en diskussion om hästar.

Det kan kännas som ett hot mot tillhörighet.

Ett hot mot upplevd status och mot vår plats i flocken och när nervsystemet känner hot händer något intressant. Nyfikenheten försvinner och försvar aktiveras direkt. Vi slutar lyssna för att förstå och börjar i stället lyssna för att svara. Plötsligt handlar samtalet inte längre om hästen, det handlar om att skydda bilden av vem vi tror att vi måste vara. Och mitt i allt detta står hästen utan att bry sig om våra etiketter, den bryr sig inte om vilken disciplin vi tillhör, inte om våra följare eller våra rosetter, inte om vilken träningsfilosofi vi identifierar oss med. Hästen känner hur den känner sig i vår närvaro. Känner den sig trygg? Hörd? Förstådd? Tänk om vi skulle kunna enas där? Inte från platsen att bevisa att vi har rätt utan med modet att ställa svårare frågor:

Varför blir jag defensiv?

Varför behöver jag övertyga andra?

Vad är det jag egentligen försvarar?

Är det hästen? Eller min identitet?

För hästen finns inget vi och dem utan bara relationen som uppstår i stunden. Och där kan hästen lära oss mer om att vara människa än vi någonsin kommer att kunna lära oss själva 💚

Vi har startat communityt Vägskälet för dig som vill hitta Din Egen Väg utan att bli dömd. Här går du med!