Veckans hästforskning: Positiv förstärkning och samarbetsbaserad hästhantering

När belöning inte är samma sak som frivillighet

En häst kan lära sig att utföra ett beteende för att få en belöning samtidigt som den fortfarande upplever obehag i situationen

Vad händer när vi slutar fråga hur vi ska få hästen att samarbeta och i stället börjar undersöka vad som krävs för att hästen själv ska vilja delta? Positiv förstärkning har blivit ett alltmer uppmärksammat verktyg inom hästträning. Med hjälp av belöningar kan vi lära hästen nya beteenden, skapa tydligare kommunikation och göra hantering mer förutsägbar. Men det finns en viktig fråga som förtjänar större uppmärksamhet: Kan en häst belönas för att samarbeta utan att egentligen ha något val?

Positiv förstärkning förändrar förutsättningarna

Positiv förstärkning innebär att något tillförs efter ett beteende och att beteendet därmed blir mer sannolikt att upprepas. I hästträning används exempelvis foderbelöningar för att förstärka önskade beteenden. Metoden kan användas bland annat för att lära hästen att stå still vid veterinärundersökningar, acceptera hovvård, gå in i en transport eller frivilligt närma sig utrustning. Rätt använd kan positiv förstärkning ge hästen tydligare information om vad som fungerar och skapa fler möjligheter till ett aktivt deltagande, men metoden är ett verktyg för lärande och inte i sig ett bevis på att hästen känner sig trygg, är smärtfri eller upplever situationen som frivillig.

En häst kan lära sig att utföra ett beteende för att få en belöning samtidigt som den fortfarande upplever obehag i situationen och därför behöver vi titta på mer än om träningen fungerar. Vi behöver fråga oss vad hästen upplever, vilka alternativ den har och hur dess signaler påverkar det som händer.

Samarbetsbaserad hästhantering, mer än att lära hästen att stå still

Inom samarbetsbaserad hantering, ofta kallad cooperative care, tränas djur att aktivt delta i exempelvis undersökningar, behandlingar och annan nödvändig hantering. En häst kan exempelvis lära sig att placera huvudet i en viss position inför en undersökning eller att själv erbjuda en hov för hovvård och det öppnar för ett annat sätt att tänka kring relationen mellan människa och häst. I stället för att enbart fråga hur vi ska genomföra en procedur kan vi börja undersöka hur den kan göras begriplig, förutsägbar och så trygg som möjligt för hästen. Men här behöver vi vara noggranna med vad samarbete faktiskt betyder.

En häst som står still kan vara avslappnad och trygg, men den kan också vara osäker, rädd, hämmad av tidigare erfarenheter eller ha lärt sig att det inte lönar sig att försöka komma undan. Samma synliga beteende kan alltså ha olika orsaker. Stillhet berättar vad hästen gör, den berättar inte ensam varför hästen gör det.

Har hästen möjlighet att säga nej?

Det här är en av de viktigaste frågorna inom samarbetsbaserad hantering. Om vi tränar hästen att stå på en matta under en undersökning, men fortsätter oavsett vad hästen signalerar, har vi då skapat ett verkligt samarbete? Om hästen får en belöning när den står still, men inte kan påverka om undersökningen fortsätter, har den då fått någon större kontroll över situationen? Det beror på hur hanteringen är utformad. En tydlig startsignal, inlärda paussignaler och ett konsekvent sätt att svara på hästens kommunikation kan ge hästen större möjlighet att påverka vad som händer. Akut vård och andra nödvändiga insatser kan kräva att människan tar ansvar även när hästen inte medverkar frivilligt, men även då behöver vi väga in smärta, rädsla, säkerhet och möjligheten att minska obehaget.

Att respektera hästens val handlar om att inte ta mer kontroll än situationen kräver.

När maten blir både möjlighet och utmaning

Foderbelöningar kan vara mycket användbara, men de kräver också eftertanke. En häst som är starkt motiverad av mat kan snabbt lära sig ett beteende, men det betyder inte automatiskt att den känner sig bekväm med det som sker. Vi behöver därför också vara uppmärksamma på frustration, konkurrens om maten och situationer där hästen inte förstår hur den ska få tillgång till belöningen.

Om hästen upprepade gånger försöker avbryta en övning behöver vi undersöka varför. Är uppgiften för svår? Är belöningssystemet otydligt? Finns det smärta, rädsla eller andra behov som inte har tillgodosetts? Foderbelöningar ska hjälpa oss att förstå och kommunicera med hästen bättre, de ska inte bli ett sätt att locka hästen förbi signaler som vi egentligen borde lyssna på.

Beteendet är inte hela berättelsen

Vi behöver förstå hästen som en individ med en kropp, ett nervsystem, tidigare erfarenheter och ett pågående samspel med sin miljö. Hästen som undviker grimman kanske behöver mer träning, men den kan också ha lärt sig att grimman förutsäger något obehagligt. Det kan finnas smärta, osäkerhet eller en historia av att inte få påverka vad som händer.

Positiv förstärkning kan hjälpa oss att förändra erfarenheter och skapa nya associationer, men den ersätter inte behovet av att undersöka orsakerna bakom hästens reaktioner.

Vi behöver börja med rätt frågor.

Vad händer i hästens kropp? Vilka erfarenheter kan påverka situationen? Har hästen möjlighet att förstå uppgiften? Finns det något den försöker kommunicera? Först då kan vi avgöra vilken träning, miljöanpassning eller annan hjälp som faktiskt behövs.

Vad behöver vi människor förändra?

Samarbetsbaserad hästhantering ställer krav på mer än våra träningsmetoder, den utmanar också vår syn på kontroll. Vi är vana vid att bedöma träning utifrån om hästen utför uppgiften, men vi behöver också lära oss att bedöma hur uppgiften genomförs, vilka valmöjligheter hästen har och vad dess reaktioner berättar. Det innebär att framgång ibland kan vara att hästen frivilligt närmar sig utrustningen, ibland kan framgång vara att hästen visar att den behöver en paus och att vi faktiskt pausar och ibland är det viktigaste resultatet att vi upptäcker att träningen behöver vänta, eftersom hästen har ont eller inte känner sig trygg.

Det är en annan sorts kompetens än att bara kunna få ett beteende.

Det kräver att vi kan observera utan att för snabbt dra slutsatser, förändra vårt upplägg och ta ansvar för hästens upplevelse.

Hästens perspektiv förändrar allt

Positiv förstärkning ger oss värdefulla möjligheter att skapa tydligare kommunikation och underlätta hantering, samarbetsbaserade metoder kan ge hästen större delaktighet i situationer där människan annars har nästan all kontroll, men metoden är inte målet. Målet är att utveckla en hästhållning där hästens välfärd har ett eget värde, där smärta och rädsla tas på allvar och där hästens signaler får betydelse för våra beslut.

Vi behöver gå från att enbart fråga om hästen gör som vi ber om till att också fråga om den förstår, kan påverka och har förutsättningar att känna sig trygg.

Beteendet är inte början, nervsystemet, kroppen och hästens erfarenheter behöver få vara en del av förståelsen. Det är där en verklig förändring börjar.

---

Källor och vidare läsning

- McLean, A. N. & Christensen, J. W. (2017). The application of learning theory in horse training. Applied Animal Behaviour Science. "Läs artikeln via DOI" (https://doi.org/10.1016/j.applanim.2017.02.020)

- Sankey, C. et al. (2010). Positive interactions lead to lasting positive memories in horses, Equus caballus. Animal Behaviour. "Läs artikeln via DOI" (https://doi.org/10.1016/j.anbehav.2010.02.029)

En viktig avgränsning:

Forskningen om inlärning och positiv förstärkning ger stöd för att undersöka hur våra metoder påverkar hästens beteende och erfarenheter. Det innebär inte att varje positivt förstärkt beteende visar frivillighet eller att alla former av samarbetsbaserad hantering har samma välfärdseffekt. De frågorna behöver bedömas utifrån metod, sammanhang och hästens individuella reaktioner.